Min resa

Min resa: Från blåleran till koden – och varför jag vägrar bygga in buggar

De flesta ser bara ytan. Själv har jag lagt 20 år på att förstå hur saker faktiskt sitter ihop från grunden – oavsett om det handlar om en husgrund, ett trasigt ventilationsrör eller logiken i en algoritm. Min väg in i tekniken och systemgranskningen har inte gått via traditionella skolbänkar, utan genom en lång, praktisk skola i verkligheten.

Varför jag valde att bli en “ensamvarg” Redan i skolan insåg jag att jag fungerade annorlunda. Jag hatade grupparbeten. Dels för att jag aldrig gillat den sociala biten, men framför allt fanns det en brist på logik: hamnade man med fel folk fick man göra allt själv, och sedan ta skiten ensam om det gick åt helvete. Det var nog under den tiden jag bestämde mig för att bli en “ensamvarg”. Jag valde helt enkelt ensamheten för att behålla kontrollen över kvaliteten på mitt arbete och slippa ta ansvar för andras inkompetens.

Den praktiska skolan – att dra rör ur blålera Min yrkesbana startade 1990 som fastighetsskötare och ledde mig genom byggbranschen som ventilationsmontör och snickare, ofta med fokus på fukt- och brandskador. Det var där jag lärde mig att varje fel har en orsak. När man tvingas dra upp 6-meters rör ur blåleran för hand, bara med rörtång och ren muskelkraft, lär man sig snabbt värdet av att bygga hållbart och göra saker rätt från början.

Jag har alltid haft svårt att bara “göra som man blir tillsagd” om beställningen saknar logik eller säkerhetstänk. Som när någon “uppifrån” tyckte vi skulle bygga en fritidsbank av en billig, klen friggebodsbyggsats. Jag insåg direkt att leksugna barn snabbt skulle klättra upp på den och att virket i taket var för klent och kunde ge vika. Jag vägrade bygga in farliga buggar i den fysiska världen då, precis som jag idag vägrar bygga in dem i min kod eller acceptera dem i byråkratin. Att bygga det perfekta maskineriet När jag senare fick ansvar för underhållet av kommunens idrottshallar nöjde jag mig inte med att bara åka ut och laga saker när de väl gått sönder. Jag ronderade hallarna proaktivt och byggde en inre underhållsplan så att jag kunde åtgärda felen innan de blev akuta. För att få arbetsro, skydda mitt fokus och slippa bli störd av verksamheten, utnyttjade jag möjligheten att börja klockan fyra på morgonen. Jag byggde en osynlig, självgående maskin som fungerade perfekt under ytan. Min gyllene regel Genom åren har jag stött på min beskärda del av meningslösa “hitte-på”-jobb och slavarbete som saknat syfte. Det har lärt mig en absolut sanning. För att man ska kunna utföra ett bra jobb krävs det alltid fyra saker:

• Syfte
• Förväntning
• Mening
• Budget

Saknas detta, vare sig det gäller ett byggprojekt, en app-utveckling eller ett kommunalt åtgärdsprogram, så kommer systemet att rämna. På den här bloggen kommer jag att fortsätta granska dessa system. Oavsett om det handlar om att bygga krypterade appar, verifiera AI-modeller eller plocka isär skolans och byråkratins “dolda buggar”, så gör jag det med samma metodik som jag alltid haft. Jag litar inte på ytan. Har något blivit ihopsatt, måste det kunna tas isär.